Mina tävlingsnerver höll inte alls, eller så var inte formen så bra som jag trodde. När jag sprang 28 km på 4.57 i april så var pulsen 175. De första 28 km igår var jag i princip aldrig under 182 och lik förbannat sprang jag långsammare. I efterhand känns det klart irriterande att jag inte la mig på 5:10 hela vägen...
Nu blev det en prövning för skallen som hette duga. Det är nästan så jag får ångest och obehagskänslor när jag tänker på sista 12 km. Man skulle nästan kunna säga att jag avslutade med 10 km interval med gå och joggvila!
Pulsen var möjligen ännu högre eftersom jag satta pulsbandet på magen en stund då fick för mig att bandet orsakade håll och kramp (34-35..) Den lilla behållningen: jag bröt inte och höll ut trots att det var närapå outhärdligt. Förjävligt; varför var pulsen så hög och varför insåg jag inte direkt att farten var för hög.
Känner mig precis så tom i skallen som många säger att man gör. Dessvärre var Berlin 2010 fullbokat, får hitta något alternativ att ta revansch på. Håller med Kalle, några dagars vila sen jävlar kör vi igen!
Tycker fortfarande att det är sjukt att du hade 182 i snittpuls!
SvaraRaderaSätt en varning när pulsen går över 180 nästa gång så lär det gå galant.
Jag tror inte själv att man springer långsammare för att man är nervös. Min gissning är att du hade otur med dagsformen.