Sanningen om Marathon

42km/6:56
189/168

Samma snittpuls som förra året. 2 minuter snabbare. Gick och la mig på fredagen. Ont i halsen. Vaknade med lätt feber. Tog 2 alvedon. Lite dåligt samvete. Lovat mor att inte springa om jag kände mig sjuk.

Efter en kilometer. Ont i huvet och fötterna. Förberedde mig mentalt för att bryta. Förberedde ursäkter. "Nää.. jobbet har ju tagit mycket tid på sistone..."

Lutar åt att jag springer nästa år. Vore intressant att fortsätta testa tesen "vara sämre tränad än förra året men jogga liiite snabbare"

Hursomhelst, efter 35 km låg jag efter mina tider från 2010 och 2011. 
Efter 42,2 kilometer hade jag personbästa.

Lyder coachen

Blivit löpsugen igen, framför allt på helgen och helst i ensamhet. Kollade upp ett program idag. Man borde ju hitta ett program där någon som har använt det kan bekräfta bra resultat. Men här stod det att jag skulle köra 15x100m vilket jag tyckte lät kul.

Körde på bana såklart. Bra jämnhet i hundringarna. Trodde det skulle dala mycket mer. Körde en minuts vila där jag sprang tillbaka till startlinjen för 100m. Mellan 15 och 17 sekunder, i fart 2:34 och 2:51. Snittfart 2:46. Total tid 4:08 på de 1500 metrarna. Då vet jag ungefär hur snabbt man måste springa för att slå svenskt damrekord på den distansen (Malin Ewerlöf 4:05).

Fyra gånger fyr, slutade på topp

Här hade sällskapet som skulle haft cowboyhattar på sig picknick.  

Firade midsommar med backträning. Håller mitt löfte med ett sådant pass i veckan och det ska bli kul att se om det ger något resultat. Resultatet skulle till exempel kunna vara att jag springer upp för backar snabbare än tidigare. Upp till fyren är det inte mer än 60 meter i höjd. Phare de la Garoupe alltså. Första gången upp tog jag golgatan, den med en massa jesus-skåp. Sen blev det bilvägen upp 3 gånger som är 1,7km.

På toppen hade ett fransk sällskap en fest där alla skulle ha cowboyhattar på sig. Men jag hann höra ganska många anlända med olika ursäkter för att de inte hade någon hatt med sig. Jag tog nämligen lite pauser varje gång jag nådde toppen. Det finns även en dricksfontän där uppe, de är bra på att ställa ut såna här! Jag slutade som sagt på topp, så medan jag stretchade fick jag chansen att lyssna lite mer på cowboygänget. Som vanligt är det någon som pratar om "la kiné", dvs sjukgymnasten. Detta är en fransk folksport, alla går till la kiné för någonting. Gärna något ganska obetydligt. Det är ju gratis. 

Jag begick nog något form av snedtramp i och med att jag använde mig av det intilliggande kapellets crucifix som hjälpmedel för att stretcha vaderna. Men så är också detta en typiskt hednisk dag.

På den här stretchade jag.

Efter att ha hittat en bild på korset så känner jag mig lite extra syndig. Det här korset ser ovanligt strängt ut och är absolut inte menat att använda som gymnastikmateriel. Förlåt för allt. O CRUX!

Utan beröm

Valde även idag att springa när solen tar som bäst. Man måste ju vara beredd på att det är 30 grader i augusti i Stockholm, det har hänt förr. Eftersom de har lagt ett hav precis vid stadion blir det ett utmärkt avslut på séancen. Förstklassigt helt enkelt. Inte utan att man känner sig lite som Usain Bolt eller någon annan  glassig atlet. (Fick en "redan skämtat"-känsla där angående havet vid stadion.)

Idag valde jag även att springa utan klocka. Jag har gjort två val hittils i den här texten. 5x1000m. Start från 200m-strecket och sen när jag kommit i mål körde jag långsam jogg tillbaka till 200m-strecket, hela tiden motsols. Det här kan ha varit första gången jag springer intervaller utan klocka och utan medlöpare. Det kräver sin man. Det är bara för hårdingar alltså. Man får ju ingen belöning överhuvudtaget. Så frågan är då om det känns meningslöst att ta i under sådana bistra förhållanden? Nej, faktum är att det känns tvärtom. Om man springer ett så pass jobbigt pass (jaja, sååå jävla jobbigt var det väl inte!) utan att man varken får beröm av en klocka eller av en medlöpare, ja då blir det bara meningsfullt om man faktiskt tar i. Hallelujah igen. Så jag tog i. Tror det gick skitsnabbt faktiskt.

Löpning!

Så här fungerar en löparbana.

Ja, hallelujah. Efter att ha plågat mig fördärvad på sadeln, på ett okontinuerligt sätt, kom plötsligt ett litet löpsug tillbaka, så till den grad att jag begav mig till Stade du Fort Carré för att bränna av lite intervaller under zenitsolen idag. 500m/800m/1000m/800m/500m. Sen lite barfota på gräset. Sen några varv krälandes.

Inför MNLS

Det är en förkortning som jag hittat på som betyder Midnattsloppet Stockholm.

Inför detta så har jag bestämt att jag ska träna backe ordentligt. Det är det enda jag har som bestämt mål att göra ordentligt inför detta lopp. Sen kommer jag nog inte plåga ihjäl mig med intervaller och dylikt i sommar. Men ett backpass i veckan ska jag köra åtminstone i juni och i juli är planen. Jag har än så länge hållt det löftet i och med dagens backpass, det andra för juni. För övrigt min ENDA löpning denna månad. Kanske lite av en löparkris alltså.

Dagens backe var väldigt brant. Som bilden visar såå tydligt. 100m på lite mindre än 1km. Det kändes framför allt brant utför då jag försökte undvika att bromsa utan istället bara springa på på framfoten med raska kliv.

Förklaring: Ner i dalen, upp på andra sidan, ner igen, upp igen på startsidan, ner igen, upp på andra sidan, ner igen, upp igen på startsidan... (Plats: Parc naturel départemental de la Brague, Biot)

TL;DR

På gränsen.

Alla vet ju att allt alltid är mycket roligare och bättre utomlands. När man då redan bor utomlands hindrar det inte att man åker ännu mer utomlands. Självklart kan det inte bli mycket roligare än att ta cykeln från Antibes till Ventimiglia och tillbaka.

Okej, jag ljög. Det var en pina. Och dessutom blir det mesta mindre chict och glamoröst när man kommer över den italienska gränsen efter Menton. Det jag egentligen menar är att det inte finns casinon överallt. Sträckan, Antibes - Ventimiglia, är ständigt trafikerad och urbaniserad. Även fast jag drog hemifrån 7:30 var luften redan äcklig. Jag hade med mig för lite vatten, man brukar ju hitta fontäner när man är i bergsbyar. På tillbakavägen skulle jag svänga in på en mack men blev attackera av en skabbig schäfer så jag gick inte ens av cykeln, skällde förstås ut hunden. Typiskt sydfranskt sätt att ta emot presumtiva kunder. Men på nästa mack blev det affär, men då var skadan redan skedd, då hade jag redan nästan försmäktat. Samma upplevelse som på marathonet Nice - Cannes senast, när man väl blir för dehydrerad är det skitsvårt att hämta sig och livet känns hemskt.

Hade fått för mig att det här skulle vara en ganska platt och behaglig sträcka, men ändå samlade jag ihop 1200m klättring. Mycket cykelbanor låter ju också bra, förutom om de är ritade av någon som önskar död åt alla cyklister. Försökte hitta på Google maps där cykelbanorna vid Nice flygplats plötsligt inverterar körfältens riktning, så att det är vänstertrafik i några hundra meter och sen högertrafik igen. Jag har inte repat mig efter gårdagens dehydrering, då blir man så här gnällig. Som en cyklist helt enkelt. Nu kanske det är dags att jag byter sport. Motorsport kanske.

130km / 24km/h