Utan beröm

Valde även idag att springa när solen tar som bäst. Man måste ju vara beredd på att det är 30 grader i augusti i Stockholm, det har hänt förr. Eftersom de har lagt ett hav precis vid stadion blir det ett utmärkt avslut på séancen. Förstklassigt helt enkelt. Inte utan att man känner sig lite som Usain Bolt eller någon annan  glassig atlet. (Fick en "redan skämtat"-känsla där angående havet vid stadion.)

Idag valde jag även att springa utan klocka. Jag har gjort två val hittils i den här texten. 5x1000m. Start från 200m-strecket och sen när jag kommit i mål körde jag långsam jogg tillbaka till 200m-strecket, hela tiden motsols. Det här kan ha varit första gången jag springer intervaller utan klocka och utan medlöpare. Det kräver sin man. Det är bara för hårdingar alltså. Man får ju ingen belöning överhuvudtaget. Så frågan är då om det känns meningslöst att ta i under sådana bistra förhållanden? Nej, faktum är att det känns tvärtom. Om man springer ett så pass jobbigt pass (jaja, sååå jävla jobbigt var det väl inte!) utan att man varken får beröm av en klocka eller av en medlöpare, ja då blir det bara meningsfullt om man faktiskt tar i. Hallelujah igen. Så jag tog i. Tror det gick skitsnabbt faktiskt.